NYHETSBREV

Husbyringen


Majmorgonen kom med ett skyfall. Jag står och tvekar i någon sekund under taket med min kamera över axeln innan jag drar upp huvan på regnkappan och springer mellan vattenpölarna bort till bilen. ”Inte den bästa dagen för ett reportage” tänker jag samtidigt som jag slår på vindrutetorkarna och styr min kosa mot Stjärnsund. Ungefär samtidigt som jag viker av motorvägen och ofarliga stenskott börja träffa bilens underrede möts jag av två rådjur på en äng vid sidan av vägen. De inspekterar mig och står så pass stilla att man nästan tror att de är på låtsas. Först tvekar jag, tittar på klockan och tänker till en extra gång, innan jag bestämmer mig för att köra åt sidan och ta en bild.

Då jag kommer fram till huset i Stjärnsund står en av de gröna pardörrarna på glänt. Jag ser det som en tillräcklig inbjudan och knackar på lite försynt innan jag kliver in på ett gammalt trägolv som gör att man vill sparka av sig skorna och gå barfota. Jag är tio minuter sen, det visade sig ta längre tid att fotografera rådjuren än jag hade tänkt.När jag tittat runt en stund möts jag av Pia Hilborn som är verksamhetsledare för Husbyringen. Hon hälsar mig välkommen och berättar att jag just tagit ett kliv in i Stjärnsunds gamla lanthandel från 1920- talet, som sånär renoverats klart. I byggnaden huserar nu Husbyringens besökscentrum tillsammans med café Gabriel Stiernkrona. Besökscentrumet invigdes sommaren 2013, och har hittills varit en succé.

-Förra sommaren var det totalt 20 000 besökare här. Under vintern har vi haft stängt, men trots det har det ändå hänt att någon nyfiken Stjärnsundsbo knackat på dörren då de sett att det sprakat i kaminen säger Pia.

Så fort vi har satt oss ned berättar jag för Pia om varför jag är sen. Att jag bara var tvungen att stanna och fotografera rådjuren och att jag blev, som det skulle hetat på engelska ”carried away”. Pia skiner upp i ett leende och säger:

- Det är precis så det ska vara här. Husbyringen har en lugn atmosfär, där du ska färdas precis i din egen takt. Du får stanna var du vill och när du vill, så ta god tid på dig.

Husbyringen är ett av Sveriges första ekomuseum. Ett ekomuseum är vad man kan kalla ett ”utomhusmuseum”, där man bevarat byggnader på sina ursprungliga platser för att visa på sambanden mellan landskapet och ett äldre samhälle. Tonvikten ligger på natur och kultur och visar bygden och framför allt människan som skapat sig en tillvaro där. Det som skiljer ett ekomuseum från ett vanligt museum, är att det inte finns några pilar i golvet som säger vart du ska gå, inga rep runt föremålen och heller inte någon skylt med texten ”RÖR EJ”. I Husbyringen är allt fritt, marken är golvet och himlen är taket.I samma stund som Pia häller upp en het kopp kaffe ber jag henne berätta mer om varför det heter just Husbyringen.

- I Husbyringen ingår ett 30-tal större och mindre besöksmål från tiden då de gamla järnbruken var mycket framgångsrika. Under tidig medeltid låg här flera brukssamhällen där man framställde järn. Här var det fullt liv och rörelse och här fanns arbetarbostäder, kyrkor och skolor. Idag går det en sex mil lång natur- och kulturled mellan alla dessa besöksmål, och bildar på kartan i all sin enkelhet – en ring.

Idag har röken lagt sig och bullret för evigt tystnat vid de gamla järnbruken. Det finns idag flera olika sätt att uppleva Husbyringen, de flesta vandrar eller cyklar, men du kan också åka buss, båt och på vintern även skridskor på upplogade banor på sjön Grycken. Silvhytteå, Kloster och Flinesjön är några vackra namn på de besöksmål som finns i Husbyringen. Jag frågar Pia om hon har några tips på vart hon tycker att jag ska åka, men jag får egentligen inget rakt svar utan istället bara en karta över hela Husbyringen.

- Alla platserna har en sådan oerhörd lång historia. Man skulle kunna sitta i timmar och bara berätta om en enda plats. Vi vill att besökarna ska göra sin egen resa, inte bestämma och säga vart de ska åka, säger Pia. 

Till slut bestämmer jag mig för att besöka Silverhytteå ödebruk. Ordet ”öde” fångar min uppmärksamhet lite extra, då Pia berättar om platsen som ett tidigare järnbruk med över 100 anställda, som idag endast är en plats i total stillhet. Jag åker dit i samma stund som solen kämpar sig fram och bildar fläckar på vägen då den torkar upp.Då jag kommer till Silverhytteå är det helt tyst. Nästan spöklikt tyst förutom vattnet som porlar bredvid den stora mulltimmerhyttan. Jag börjar gå runt och exalterat bevara allt det jag ser med kameran. Tystnad är en bristvara idag. Det är otroligt vackert. Broarna över vattnet, det vildvuxna gräset, ruinerna, kullarna och träden. Jag känner plötsligt för den här platsen, tycker synd om den för att den har lämnats så i sticket. Jag får en känsla av att alla som bodde här var tvungna att lämna platsen över en natt. Släppa allt de höll på med och bara ge sig iväg.Men så minns jag Pias ord, om alla de aktiviteter som idag arrangeras här. Tipspromenader, korvgrillning och kanotpaddling och mycket mycket mer. Även fast det kan kännas som lite av en bortglömd plats, är den idag full av liv och glädje.

Jag bara måste berätta om en man vid namn Christopher Polhem.Ni vet han som är på vår femhundrakronorssedel i Sverige. Eller det kanske ni inte visste? Polhem kallades även för ”den svenske mekanikens fader” och ”ett universalt geni”. Inga dåliga smeknamn där inte. Polhem hade sitt basläger i Stjärnsund på 1700-talet där han var långt före sin tid. Han startade ett manufakturverk där han tillverkade saker för allmännyttiga ting, såsom väckarklockor, kakformar och rivjärn. De berömda Stiernundsuren, konstruerade efter Polhems mekaniska princip tillverkas faktiskt fortfarande i Stjärnsund. Men han gjorde inte bara ”småsaker” utan var också delaktigt i många större projekt. Polhem startade bl.a. en teknisk högskola där han, för att vara extra pedagogisk byggde ett mekaniskt alfabet så att hans elever skulle förstå alla grundläggande mekaniska principer. Han byggde också slussar och var delaktig i uppbyggnaden av det vi idag kallar för ”Slussen” i Stockholm.

Men det allra bästa med Christopher Polhem var att han myntade citatet ”Lusten övervinner allt”. Och det är det jag tar med mig från min resa i Husbyringen. En ring utan början och slut. En ring som lämnar en liten del åt dig och din lust. Det är du som har sista ordet och med det vill jag säga; Det här var den bästa dagen för ett reportage.







Text: Alma Hanser
Foto: Lars Dahlström